många gånger saknar jag det som varit
tänker tillbaka
på hur bra det var
hur bra jag mådde
att då var det perfekt
och hur det aldrig kommer bli så igen...
jag stirrar mig blind i hur det var
tänker bara på allt bra
och stänger ute alla dåliga minnen
alla dåliga stunder
varför?
för att få mig att må sämre eller bättre?
jag vet
att jag måste fokusera framåt
det gamla är endast minnen

och inget som kommer igen

hur mycket

eller lite

jag än vill..

"and i don't want the world to see me, cause i don't think that they'd understand"
det var längesen jag skrev
för längesen
nu går jag och bär på så mycket
att jag hade kunnit sjunka genom hela jordklotet
det tynger mig
och jag känner mig inte längre än ett par cm
men jag antar
att det är såhär det ska vara?
men vad har hon som inte jag?
varför är jag aldrig nöjd?
jag har alltid velat ha det jag inte kan få
och när jag äntligen hittat något att hålla fast vid
var det svårare än jag trodde
jag höll kvar
när jag inte borde

jag borde kanske lära mig

det blir inte bättre än såhär..